Shovel Knight (2014, Playstation 4) Recension

GRÄV NER DIG I HISTORIEN

Shovel Knight är ett så gott som perfekt sidoskrollande plattformsspel. I korsningen mellan 80-talets pixlar och klassiska sagor måste du, i rollen som Shovel Knight, befria din partner Shield Knight från fångenskap. En ond förtrollerska har kidnappat henne, påhejad av sin "Order of No Quarter" - åtta olika riddare i var sin domän som står mellan dig och hennes slott.

Jag var aldrig någon NES-spelare som ung (höll mig till hemdatorer), men Shovel Knight ger mig en aning om vad jag missade. Det melodiösa soundtracket lånar det lekfulla plinget och blippandet från NES-chippet, och den begränsade färgpaletten målar världen i skarpa, kontrasterande färger. Livliga bakgrunder skapar en värld som sträcker sig långt utanför de tvådimensionella banorna. Det var så vi absorberade våra spelupplevelser på den tiden. Fantasin tog över där grafiken tog slut.

Shovel Knight kombinerar detta med spelmekanik av modern toppklass. Det är du, din rustning och spaden som prövas gång på gång. Varje nivå kretsar snillrikt kring ett visst tema som ständigt utvecklas och kulminerar i en utmanande bossfajt. Yacht Club Games får det att verka så enkelt, men jag vet att det ligger ett enträget nötande och testande bakom. Det arbetat har lönat sig.

I exempelvis klockverkstornet navigerar jag längs löpande band och tvingas tajma mina hopp med precision, alltmedan mekaniska monster kretsar runtomkring. Bossen på slutet, som först verkar så banal, utvecklas i andra stadiet till en kolossal tank som testar alla kunskaper banan präntat in i mig. Andra nivåer inkluderar bland annat laboratorier, kyrkogårdar, slott och undervattensbanor av samma eleganta design. Allt känns så självklart, så naturligt - varje utmaning hör hemma i sin omgivning.

Beväpnad med spaden dunkar jag fiender längs vägen. De kommer i en unik variation med oförutsägbara attackmönster; flygande, skjutande, ridderliga, odöda, mekaniska, magiska, m.m. I sann NES-anda används bara två knappar utöver styrkorset, och det är som det ska vara. Magier slungas iväg med en enkel knappkombination. Hoppattacken, med spadspetsen nedåt, är bland det mest tillfredsställande jag skådat i ett plattformsspel.

Strider i alla ära - det är i plattformandet som Shovel Knight glänser. De ständigt föränderliga förutsättningarna håller mig på alerten. Här finns alla typiska ingredienser: avgrunder, halka, plattformar som försvinner och plattformar som sjunker. Men utmaningarna blir snabbt mer kreativa. Man använder spaden som trampolin och studsar mot fiender. Man landar på enorma bestar man måste rida på genom farliga områden. Ombord på luftskeppet måste man tajma sina hopp utifrån blåsten, och mycket mer därtill.

Nivåerna är kul att utforska också. Spaden gräver snabbt upp gömda skatter och att svinga mot en vägg kan avslöja dolda rum bortom porös berggrund. Ädelstenarna du hittar är mer än bara poäng - du kan köpa uppgraderingar av allehanda slag i någon av världskartans två byar. Dessa kryllar av sidoscrollande hemligheter och karaktärer att prata med. Deras tips och tricks är ett eko från spel som Castlevania II: Simon's Quest. Även världskartan rymmer överraskningar - spelets mest frustrerande utmaningar hittar du här. 

Det är tur att hjälp finns, att kontrollen är tajt, och att hållpunkterna är perfekt avvägda. Efter de inledande, tämligen enkla banorna behöver du varje livlina du kan få. En av dem - kalken man fyller på i Troupple Pond - kan närmast trivialisera somliga bossfajter. Det blir hopplöst svårt utan dess hälsoboost. Bossarna är frenetiska. De flesta studsar omkring och angriper från alla håll. Somliga är mer robusta och sveper undan dig som en insekt. Och de är fantastiskt designade. Personligheten lyser igenom så man nästan kan höra rösten bakom orden i textrutorna.

Här finns en sammanhängande story, och slutet kommer med en brutal twist. Men det är i spelglädjen - i mötet mellan det klassiska och det nya - som Shovel Knight demonstrerar sin styrka. Dess tekniska begränsningar inspirerar, och allt spelmekaniskt överflöd skalas bort till minimalistisk perfektion. Kvar finns utmaningen, och målmedvetenheten den föder. Detta spel lägger man inte undan i första taget.