PANIK I HJÄRNAN
Sanitarium är ett helt galet äventyrsspel i alla ordets
bemärkelser. Från story, till dialog, till perspektiv, till ljuddesign - allt
kretsar kring en vriden verklighetsuppfattning. När de nyutexaminerade
konstskoleeleverna på Dreamforge Intertainment planerade för detta
projekt kunde de inte enas om en av alla idéer på whiteboarden, så de
kombinerade dem alla. Resultatet spretar åt alla möjliga håll. Så
fragmentariskt och lösryckt är det, att spelet inte borde fungera, men gör det ändå på något sätt.
Det erbjuder en hallucinatorisk odyssé genom ett skadat sinne. Det udda
isometriska perspektivet för tankarna till rollspelet
Planescape: Torment och dess förvirrande filosofiska krigstillstånd,
men Sanitarium erbjuder istället traditionell peka-klicka-mekanik. Användargränssnittet är supersimpelt: vänster musknapp för att undersöka och interagera; höger för att gå. Den
distanserade kameran ger en fin helhetsbild, men gör pixeljakter och andra
pussliga smådetaljer till en plåga. Närsyntheten får sig en rejäl boost medan
blicken penetrerar skärmen i jakt på krimskrams.
Storyn börjar med en våldsam bilkrasch. Du vaknar upp i ett gotiskt
sinnessjukhus, med huvudet insvept i bandage på grund av skadorna, och helt
utan minne. Resten av spelet går ut på att navigera från drömtillstånd till
drömtillstånd, och pussla ihop din identitet och bakgrundshistoria. Du besöker
vitt skilda platser från protagonistens liv, allt från barndomens
serietidningsvärldar, till cirkusen du besökte med din framlidna
syster, till en aztekisk djungel. Somliga världar byter man gestalt.
Den osammanhängande strukturen länkas ihop via gemensamma teman och
återkommande symbolik. Det mesta - om inte allt - betyder något. Barn spelar
en viktig roll, likaså korrupta ledargestalter, utomjordingar, änglar och
demoner. Med jämna mellanrum återkommer det mardrömslika mentalsjukhuset.
Drömtydare och psykoanalytiker kan säkert ha mycket skoj.
Allt sammantaget låter det psykotiskt och dystert, men många episoder blandar in mörk humor. Spelet balanserar skickligt mellan svärta och absurditet, och om
jag blev frustrerad, var det aldrig på grund av narrativet. Visst, storyn
slutade lite klyschigt, men själva resan var uppslukande.
Äventyrsspel står ofta och faller med sina pussel. Här är Sanitarium relativt
starkt, men inte felfritt. Många av de bästa exemplen är små
minispel-i-spelet, inte olikt äventyrsklassikern The 7th Guest.
Även om spelet har en drömsk logik, så faller pusselbitarna ofta naturligt på
plats. Tyvärr innehåller det också för mycket pixeljakt. Små, knappt synliga
objekt på marken kan vara helt nödvändiga. En ljusgrå skiftnyckel kan ligga på
en mörkgrå yta. Den är så liten att det ser ut som en naturlig nyans av
asfalten intill.
Det lustiga är att jag ibland visste exakt vad jag förväntades göra, vilket
tyder på stark pusseldesign. Problemet är utförandet. Ett exempel: Jag behöver
det fiskespöet för att fiska upp den grejen som kan leda
ström. Jag vet vem som fiskar. Men hur lägger jag vantarna på hans spö? Jag
var tidigt på rätt spår och provade helt rätt lösning (jag ska inte spoila).
Men min karaktär gick inte automatiskt till rätt ställe utan avfärdade min
lösning. Jag letade efter andra idéer. När jag långt senare provade exakt
samma sak igen från en annan position funkade det.
Resultatet blev en skum blandning av viss lättnad och en större del
frustration. Ett både klumpigt och segt rörelseschema prövar också tålamodet
en hel del - särskilt under de få partier där man måste flytta sig med
precision och/eller under tidspress. Men eftersom varje kapitel utspelas på
liten yta är det inget större problem.
Dessutom finns det mycket runtomkring som får en på bättre tankar.
Ljuddesignen är i toppklass. Larmen, skriken och droppandet på sjukhusnivåerna
skapar en oro som förstärks av den mystiska visuella designen. Det overkliga
blandas med det vardagliga på ett surrealistiskt sätt. När scenen övergår till
cirkus eller det utomjordiska får tonen en helt annat nyans av galenskap, med
en helt ny intern logik.
Mycket av tiden går åt till att klicka sig igenom dialogträd. Lösningen på mysteriet finner du här, både mellan raderna och mer explicit. Vissa möten och händelser låser upp förrenderade scener från protagonistens förflutna. Sanitarium har en hel uppsjö
välskrivna karaktärer - inte minst barnen - som får liv tack vare ett rätt
schysst röstskådespeleri (särskilt i jämförelse med andra 90-talsspel).
Huvudkaraktärens entusiastiska inlevelse för tankarna till Adam Wests
ikoniska Batman-tolkning på 60-talet, vilket är en hyllning som låter
som en skymf.
Allting i Sanitarium är ett stort pussel. Dialog, karaktärer, miljöer, till och med pusslen själva är svåra att tolka enbart bokstavligt. Tematiskt är det stört och vågat, särskilt i skildringen av
exploateringen av barn i andra kapitlet (det bästa i min mening). Spelet når
här ett psykologiskt mörker jag sällan skådat i spel, särskilt inte från denna
tid. Idag hade moralmaffian gått bärsärkagång. När spelet släpptes, på
90-talet, var debattklimatet dock annorlunda. Nu lever Sanitarium tryggt i
Internets bortglömda vrår, fredat och redo att återupptäckas.
[Skärmdumpar har jag snott från
www.mobygames.com]
Kommentarer
Skicka en kommentar