BRÖLANDE APOKALYPS
Öronen blöder och ögonen smälter medan jag spelar
Marvel's Guardians of the Galaxy. Jag kan inte bestämma mig för om det är
vackert eller distraherande. Kanske båda. Skärmen exploderar i färger: Rosa, lila, turkos, gult, grönt, rött - det smakfulla
kontrasterar mot det grälla i en slags abstrakt konstinstallation. Jag ger mig
fan på att jag, mitt i allt, skymtar färger som inte finns.
På samma sätt bombarderas öronen med dialog och musik av överlappande
funktion. Orkestern brölar utan melodi. Karaktärerna uttrycker
konstant sina åsikter. Ljudbilden försöker dirigera mina känslor medan jag försöker ignorera den.
Mitt minne av Guradians of the Galaxy-filmerna var exakt såhär. Alla
reglage är uppskruvade till max - och dessa går upp till 11 - hela tiden. På
så vis har Eidos Montreal lyckats fånga känslan perfekt. Tyvärr, för
jag gillar det inte. Spelets konstanta behov att, medelst millennial-dialog,
underhålla går mig stundtals på nerverna. De håller aldrig käften. ADHD tycks
vara den starkaste superkraften.
Men storyn är bra, om än något ofokuserad i början. I rollen som Starlord måste du ena och leda din brokiga
skara Guardians. En utomjordisk kraft förslavar galaxens folkslag genom att
förleda dem in i "Löftet" - en önskedröm om en bättre tillvaro. Ombord på
rymdskeppet Milano färdas ni från planet till planet. Ni besöker
rymdstationer, ökenplaneter, isplaneter och flera andra platser som närmast
trotsar beskrivning. Mest häpnadsväckande är karantänzonen: en rymdflotta
sprängd till bitar, sammanbundna av en härva av en rosa, köttig substans. Ljussättningen är briljant rakt igenom. Presentationen är på Sony-nivå.
I en mindre påfrestande kontext hade universumet som Guardians of the Galaxy
målar upp varit fenomenalt. Men det går inte ta till sig detaljerna. Allt som
händer kommenteras av karaktärerna, och när ingenting händer måste det också kommenteras.
Resultatet är att allt - story, värld, lore - når spelaren färdigtuggat. Att
idissla samma konstateranden själv är inte samma sak. Man får aldrig chansen
att göra något eget av upplevelsen.
Rädda att förfalla till ens en minut av dötid avlossar spelet den ena
actionscenen efter den andra. Strider av standardmall varvas med rutschbanor,
fritt fall, skeppstrider och quick-time events. Emellanåt får man andas ut när
ett pussel, eller rent utforskande, tar vid. Då öppnar Square Enix istället
dialogkranen för fullt och släpper loss gnabbet. Gnäll att det tar för lång
tid. Pikar för att du utforskar och letar loot så du kan uppgradera dina
grejer.
"Hell-OOO! The unbeatable intergalactic threat is THIS WAY!"
Spelet kretsar kring att "komma samman" som "team" för att besegra
en övermäktig fiende. Striderna blir oändligt jobbiga om du inte tar hjälp av
dina kompanjoner. Din laserpistol gör knappt märkbar skada. Men med hjälp av
en ofattbar mängd knappkombinationer kan du träffa där det gör som ondast. Få
fienden att vackla. Göra den sårbar. Bombardera med statuseffekter. Beordra
Gamora att lönnmörda, eller Rocket att spränga, och saken är biff. Den
underliggande statistiken är ovanligt komplex.
Så visst, friheten finns där. Men spelet är för ösigt för att låta spelaren
utnyttja systemet till fullo. Kontrollen räcker knappt till för alla
funktioner. Vissa attacker använde jag nästan aldrig, bara för att jag glömde
bort att de fanns. Striderna blir snabbt en långtråkig huvudvärk, inte minst
de oändligt sega bossfajterna.
Dessutom begriper jag inte hur karaktärerna står ut med varandra. Drax är
misstänksam mot Gamora. Rocket tål inte bli emotsagd. Gamora hotar den som
kommer för nära. Värst av alla är Starlord, 30-till-40-åringen som är fast i
sitt tonåriga jag, den person han var när mamman dödades av utomjordingar. Han
lyssnar ännu på sina 80-talshits. Han klär sig som en cool tonåring. Han
pratar som en lärare som vill verka hipp inför sina elever.
Ibland försöker sig spelet på lite seriositet. Men när Starlord försöker
bonda, likt Shepard i Mass Effect, klingar det otroligt falskt, som om
han sett hur riktiga ledare pratar och försöker sig på samma sak. De
personliga samtalen med besättningen är helt ointressanta, antagligen för att
karaktärerna i Guardians är som pjäser i en action-setup. Det känns som att
avbryta leken med sina Star Wars-figurer och låta dem ha djupa samtal.
Jag känner mig utanför målgruppen här. Guardians of the Galaxy är till för de yngre. Kanske
måste de skyddas från det mest otäcka. Själv vill jag skåda döden i vitögat.
Halvvägs genom tar sig spelet också i kragen, blir mer fokuserat och
handlingen tar en fascinerande vändning (eller kanske är det jag som till slut
accepterar spelets tonläge). Skildringen av en närmast religiös,
intergalaktisk sekt som hotar ta över allt liv är skrämmande. Det
underliggande mörkret får mer att säga till om, och det är det som delvis
räddar spelet från medelmåttighet. Men i väntan på nästa Mass Effect är detta ett klent substitut.
Kommentarer
Skicka en kommentar