KONSTEN ATT ALDRIG GÖRA RÄTT
Det spelar ingen roll längre vad Ubisoft hittar på gällande Assassin's
Creed. De har tappat det. Magin är borta, auran har tynat bort, fabriken går
på automatik. När de utannonserade Assassin's Creed: Mirage som en
återgång till traditionerna - efter åratal av långtråkigt "rollspelande" i
öppna världar - var det som ljuv musik för mina, och många andras, öron.
Men efter att ha spelat Mirage känns läget om möjligt än mer hopplöst. Mirage
är tjusigt, kompetent och mer fokuserat, men känns massproducerat som
spelupplevelse. Basim är seriens mest färglösa protagonist sedan Connor
försurade min tillvaro i Assassin's Creed III. Hans generiska
berättelse tillhör de man glömmer medan man spelar. Varför är vi på jakt efter
"The Hidden Ones"? Skit samma, jag bara går dit markören pekar och önskar att
spelet ska ta slut.
Så det är med tungt hjärta jag meddelar att Ubisoft gjorde rätt val - att de
till och med gjorde ett välfungerande spel - men att det blev fel ändå.
Vi går
i gamla fotspår-i-hjulspåren. Även om miljön som vanligt är ny - denna del
utspelas i Irak på 800-talet, och då mestadels i Bagdad - känns det som om vi sprungit,
klättrat och stridit på exakt samma sätt förut, i exakt samma brunfiltrerade
ökenstäder. När spelet tar slut har jag varken lärt mig något nytt eller
blivit ett dugg skickligare. Allt har gått på automatik.
Denna del handlar om en kamp mot en maskerad kult. I rollen som Basim måste du
identifiera och lönnmörda dess handfull medlemmar, och sålunda sätta punkt för
deras planer att kontrollera hela riket. Kartan täcker Bagdad, en mindre by
och den mestadels tomma öknen runtomkring - en välkommen minskning av
spelvärlden, med betydligt färre kartmarkörer att ränna efter.
Som en följd är spelet också betydligt kortare. En van och effektiv spelare
klarar huvudstoryn på under 20 timmar. Tyvärr följer det ändå samma struktur
som tidigare.
Huvuduppdragen kan spelas i valfri ordning, och bidrar därför inte till någon övergripande story. Istället består den av uppdragsbeskrivningar och kortfattad exposition. Sidokaraktärer kommer och går innan man lär känna dem, de allra
flesta exakt lika färglösa som Basim, och deras alldagliga karaktärsdesign gör
inget för att ge dem någon personlighet.
Undantaget är Roshan, lönnmördargillets överhuvud, som välkomnar Basim in i
deras verksamhet. Hon får sin röst av den oförlikneliga Shohreh Aghdashloo, som måste ha de mest rökskadade stämbanden i Hollywood. Det komplicerade
förhållandet mellan henne och Basim hade kunnat utgöra en stark kärna, men det
slarvas bort till förmån för brett och grumligt utfyllnadsmaterial.
Utöver det vet jag knappt vad jag ska säga. Spelmekaniskt är det samma som
förut, med mycket små justeringar gällande strider. Mycket hänger på din
förmåga att parera och kontra, vilket dödar fienden med en snabb, välanimerad
attack. Klarar du inte det, måste du stå ut med segdraget nednötande av
fiendens hälsomätare, medan allt fler motståndare ansluter till striden och
gör livet surt.
Meningen är att du istället ska använda smygande - en välkommen återgång till
seriens grundvalar. Lönnmord dödar tack och lov automatiskt, oavsett
fiendetyp, och uppdragsdesignen är förbättrad jämfört med RPG-trilogins
halvmesyrer till kontraktsmord.
Här måste man i alla fall gömma sig i högt gräs, iaktta, planera och leta
åtkomstpunkter till sitt offer. Man låser upp och förbättrar redskap hos
gillets affärsbiträde: knivar, rökbomber, giftpilar, m.m. Basims örn, Enkidu,
hjälper till med spaning från ovan.
Mirage har en stor verktygslåda för att
underlätta denna spelstil. Inte illa, i teorin.
Allt kontrolleras smidigt och intuitivt, klättrandet är starkt och jag kan
förvånansvärt sällan klandra spelet när jag misslyckas. Ubisoft har ansträngt
sig för att skapa levande små inslag, såsom ett ficktjuvs-minispel, och ett
efterlysningssystem när dina missdåd bevittnas av lokalbefolkningen. Du kan
till och med klappa gatukatterna. Genom små mutor kan man få hjälp med
distraktion från barder och bråkstakar, en sjysst referens till Ezios små
tricks från Assassin's Creed II.
Det är snyggt också. Inte de stirriga karaktärsmodellerna, kanske, men
miljöerna utstrålar en läcker hetta som borde göra de robusta, heltäckande
lönnmördardräkterna till en plåga att bära. Ljudbilden omsluter dig i öknen -
lufsandet genom sand, prasslandet av högt gräs och flåsandet när
uthållighetsmätaren börjar ta slut under flykt.
Allt det här är tacksamt, men en viss grundkvalitet är inget nytt vad gäller
denna serie. Här åstadkommer det dock inte mycket mer än nostalgisk längtan
tillbaka till seriens bästa titlar - ACII och
Assassin's Creed IV: Black Flag - titlar som inte bara
var kvalitativa, utan även nyskapande och förbannat kul att spela, med utmärkt story.
Det kan man inte säga om Mirage. Om inte denna serie läggs ner, så bör den i alla fall gå i ide ett decennium.
När de varma, lyckliga minnena så småningom återvänder kan det vara dags för en
reboot, en sådan som tar fasta på mediets utveckling och hittar på nya saker;
nya sätt att strida, smyga och lönnmörda.
Serien lär dock fortsätta tills folk slutar köpa varje ny AC-titel på ren
rutin.
Mirage är kompetent, visst, men det gör det nästan bara tråkigare. En grafisk
bugg här och var hade kunnat piffa upp upplevelsen, gett den karaktär. Folk
som går baklänges, huvuden som roterar, karaktärsmodeller som springer omkring
i T-pose. Då hade spelet i alla fall haft något att lägga på minnet. Som spelet är nu
befinner det sig med ena foten i total glömska.
Likt sluten i Ezio-trilogin så slutar även Mirage med en rejäl twist, som tog
mig på sängen. Men till skillnad från de tidigare spelen, är Mirage-twisten en
betydelselös "chock". Hela spelet har jag ägnat åt att leta upp och lönnmörda
ondingar. Men twisten - utan att spoila - skruvar till ett närmast irrelevant
sidospår jag knappt ägnade en tanke under hela spelets gång. Effekten blev ett rungande: "Jaha, än sen
då?"
Ett passande slut till en axelryckning till spel.
Kan du inte få nog av gamla, hederliga Assassin's Creed så, för all del, spela
Mirage. Som spel är det okej och ett steg i rätt riktning. Jag gissar att det
i framtiden kommer kallas "underskattat". Tyvärr kan man även applicera många
andra, mindre smickrande etiketter, såsom "fanservice", "idisslat" och
"själslöst".
Kommentarer
Skicka en kommentar